Inför den kommande saligförklaringen av kardinal Newman publiceras på nytt det tal han höll direkt efter upphöjelsen till kardinal år 1879 (L´Osservatore Romano no. 2140 s. 9-10). I sin tillbakablick på ett långt liv och en lång kamp mot tidens gissel, liberalismen, belyste Newman kärnan i den framgångsrika irrläran: "Liberalism in religion is the doctrine that there is no possible truth in religion, but that one creed is as good as another, and this is the teaching which is gaining substance and force today. It is inconsistent with any recognition of any religion, as true. It teaches that all are to be tolerated, for all are matters of opinion. Revealed religion is not a truth, but a sentiment and a taste; not an objective fact, not miraculous; and it is the right of each individual to make it say just what strikes his fancy".
Konsekvensen av en sådan förment tolerant doktrin är bland annat att sann religion förpassas bort från hela det sociala offentliga rummet. "Devotion is not necessarily founded on faith. Men may go to Protestant Churches and to Catholic, may get the good from both and belong to neither. They may fraternise together in spiritual thoughts and feelings, without having any views at all of doctrine in common, or seeing the need of them".
Beskrivningen av dåtidens England känns inte särskilt inspirerande. Om ingen ser behovet av sanning, var finns då möjligheten till fruktbar tro eller ekumenik? kan man undra.
Det enda som återstår med 1800-talets liberala synsätt är privatreligion(er) som är så personlig(a) att dess innebörd helt måste ignoreras i mötet mellan människa och människa. Civiliserat, inte sant? Dessbättre visar talets avslutning att Newman trots allt var optimist och litade på Guds försyn. "The meek shall inherit the land", med Psaltarens ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar