Bergman och Allen och katolska karikatyrer

Katolska frågor på filmduken. Temat har varit uppe tidigare. De senaste månaderna har jag bland annat börjat se igenom två omfattande dvd-boxar "samlade verk". Ingmar Bergman respektive Woody Allen. Den senare, långt efter att filmerna prisades, sedd med ett synnerligen smakfilat anseende som en fond efter diverse oetisk problematik i sitt privatliv. Den förre, trots 100-årsjubileum nyligen, relativt bortglömd till och med för svensk publik yngre än 70-talister.

Inte de lättaste regissörer att ta sig an ur ett religiöst perspektiv. Men existensiella frågor har ändå genomgående varit legio, hos båda. Vadan av katolska inslag i dessa icke-katolikers verk då? Inte mycket kanhända. Fast här och där kan man åtminstone tangera något, ett slagts intellektuellt eller allmänmänskligt intresse för avgörande livsfrågor, som i sin tur åtminstone närmar sig det katolska på lite avstånd. Åtskilliga repliker kommer också i närheten av ironisk eller satirisk udd mot religiösa hycklerier, ibland till och med personligt beskrivna erfarenheter hos olika karaktärer om än ofta som karikatyr.

Om någon filmvetare skulle ha funderat i samma banor, att dessa regissörer i själva verket tycks ha varit verklig intresserade av det katolska (även om de inte gick vidare med dessa frågor för egen del) som en sorts okänd komponent i ett sökande efter livets mening, skulle jag gärna höra hur han eller hon tänker nu "i historiska backspegeln" omkring det.

I Allens filmer om rika liberala innerstadsmänniskor, ofta upptagna av psykoanalys och egna minst sagt invecklade otrohetsrelationer, finns ibland vissa kontrasterande "landmärken" inflikat, där en katolsk grundtanke liksom prövas, visserligen för att kanske redan i nästa ögonblick förkastas men då och då också som en mer påtaglig fråga, vars fortsättning är något som lämnas öppet såväl i filmens handling som till reflektioner för betraktaren av densamma. Möjligen är det dock så att jag själv lite grand överbetonar dessa korta sporadiska inslag, enbart för att jag helt enkelt varje gång ser dem som något av överraskning (regissören är ju inte kristen och flertalet karaktärer i filmerna hör till det judiska New York).

Är det egentligen annars någon betydande skillnad beträffande själva utmaningen, i konkreta katolska teman respektive i den moderna sekulariserade livsåskådningen som de båda regissörerna skildrar överlag? Om man ser till de etisk-moraliska aspekterna i sig, vilket ju ofta är vad både Allens och Bergmans laborerar med, ser man människor ställda inför avgörande val av något slag. När en av filmernas rollfigurer ställer sig frågor om rätt och fel, vilket stundtals nästan utgör något av filmens centrala moment vid sidan av de mera uppenbara flödena av snabba dialoger med humor och romans, typiska inslag i bådas verk, kan man möjligen ana att en viss grunddel av katolsk lära - i egenskapen "det som han eller hon - och vi alla - måste förhålla sig till" - åtminstone engagerat tanken i samband med manusarbetet.

Den mest drastiska (och udda) bilden av en katolik som jag sett hittills, är nog den karaktär som hals över huvud plötsligt rusar ut ur sin bil när den gamle professorn stannat vid vägen i Smultronstället. Kunde inte Bergman i det fallet ha läst något kontrastrikt av Sven Stolpe, och sedan drivit karaktärisering av rollfiguren in absurdum!? Bara spontana funderingar och troligtvis alldeles osannolika longshots från min sida (och givetvis absolut inte så att den överdrivna andan skulle vara Stolpe själv lik!). Något som annars saknas i de flesta filmer som görs kommer tyvärr inte heller fram i några av de här alstren. Hur som helst känns filmboxarna alla avigsidor oaktat definitivt sevärda, också ett antal decennier efter innehållets tillkomst.