Skönhetens fara

Estetiken som riskzon. När jag tänker på skönhet är det nog oftast det visuella. Former och färger, uttryck, känsla, en riktning eller horisont. Bildmässigt kan det vara vanskligt att ens försöka urskilja formmässigt värde som giltigt, att självsvåldigt dela av rent från orent, klumpigt från vackert, eller "lagom" från "för mycket".

Inom poesin tycks grundligt fasta gränser närmast överskridas enligt norm. Till och med klassisk poesi speglar ofta en vision eller dröm, i någon mån en obeskrivbar längtan hos den kontemplerande poeten likväl som hos läsaren. Något som anats i det synliga, men inte kan begripas eller fångas i dess helhet. Ett tecken på något utöver det yttre och vanliga, bokstavens eller bildens dolda skatt.

Så dit jag vill komma med tanken på fara är möjligen någonstans nära det genuina, intressanta, spännande. Till rätt sida kärlekslagen i tvister mellan tystnad och tal. Friska excesser av känslor inom ramen för det enklaste.

Kanske något andligt och mänskligt i samma verk. Som delar av ett panorama. Skönhet i ordning utan att fixeras, färgen fångad i inget annat system än något ytterst personligt.

Obegripliga meningar ovan men å andra sidan är hela den sak som jag ville försöka att beskriva obeskrivlig.