Den belgiska katolicismens egenart

Få popkulturgestalter har fascinerat mig mer än Tintin. I unga år var jag fullständigt stormförtjust i hela saken: de oerhört välgjorda teckningarna i underbar färgsättning, realismen och den äventyrliga fiktionen i lysande sammandrag, den intressanta raka "journalistiska" dialogen (om än speglad som rent ideal och påhittad) och inte minst de rikliga inslagen av drastisk humor. Uppbygglig underhållning, tämligen spännande läsning, och makalöst om man såg till formell kvalitet!

Som vuxen har jag samma känsla. Nu läser jag gärna själva serierna igen, fast helst med långa mellanrum, och minst lika gärna en artikel eller bok om upphovsmannen bakom. Signaturen Hergé är en beundransvärd man. Till egenskaper i personligheten hörde såväl perfektionism som plikttrogenhet. Få om ens någon besatt en liknande talang, och han utvecklade hela det legendariska serieverket från start till mål. Resultatet blev komplett, en oöverträffad succé. Till priset av problematiska relationer, ekonomiska bekymmer, ruinerad hälsa, och på sikt - efterhängset i samtiden - ett och annat obesvarat frågetecken till det senare eftermälet (karaktärsmord i pressbilden, anklagelser om fascism och rasism, och annat i samma anda i den torftigt pk-baserade nidbildsportföljen under socialismens skugga).

Som barn, ungdom och ung vuxen var han aktiv scout och praktiserande katolik. Senare allt mindre. Arbetet tog all tid och intresse. Några otrohetsaffärer fanns med i bilden. Karriären blev kantad av episoder med dunkel frånvaro. Svår utbrändhet eller depression följde på relativt känsliga arbetsvillkor, extremt krävande arbetstempo, oavbrutet originellt idéskapande och effektivt genomförande. Mästerverket inbegrep mycket intensiva långa arbetspass under lång tid.

Enligt vissa spekulationer skulle Hergé/Georges Remi haft någon relation till kungahuset av alldeles särskilt slag. Besöken hos kungen i exil var intimt vänskapliga. Men i allmänhet framstod han främst till det yttre som en ganska vanlig liberalt konservativ, borgerlig konstnär, som utmärkte sig enbart genom sina speciella unika talanger; bara dessa i sig befanns emellertid på en uppenbart eminent nivå, ordentligt utöver det vanliga. Den katolska tidningsmiljö han arbetade i vid höjdpunkten av sitt yrkesliv stod på fast grund som traditionellt belgisk, katolsk i allt det generella och starkt nationalistisk i en allmänt patriotisk mening.

Efterkrigstidens Belgien blev ett land på sätt och vis fjärran från den tidigare delvis svarta kolonialhistorien. Alltjämt var landet präglat av en religiös egenart, först och främst i form av genomgripande starkt levande katolicism ännu väl utbredd i samhällets sociala liv. Åtminstone var det ofta märkbart strax under ytan, och kanske utmärkande såsom något av en stolt kvarleva i en efterhand alltmer sekulariserad omvärld. Hergé blev en mycket rik och även högt ansedd man tack vare den otroliga kvalitén i sitt livsverk. I senare delen av sitt liv samlade han på dyrbar modern konst och åt middagar på de finaste gourmetrestauranger.

Den första biografi som jag läst (omslaget på bilden ovan) skrevs av en fransk journalist. Efter den har jag nyligen köpt ytterligare två, utvalda utifrån noggrann granskning av recensioner på nätet. Båda lär utan vidare kunna identifieras som "bland de bättre" av dem som tryckts: Hergé Son of Tintin av Benoît Peeters (The John Hopkins University Press, 2012) och Tintin Hergé & His Creation av Harry Thompson (John Murray, 1991). Snart nog och framgent blir det förhoppningsvis mera tid till att få läsa vidare, och även återvända ånyo till serieoriginalen. En gång gav de upplevelser av enastående art!