Dramatiken med de instängda gruvarbetarna i Chile kunde följas av en hel värld. I mer än två månader satt de fast. Natten till den 14 oktober svensk tid var samtliga räddade, men innan dess var det länge ovisst - bara "sannolikt" - om man verkligen skulle lyckas fullt ut.
Ifall omvärlden var bekymrad måste förstås de fångna gruvarbetarna varit det desto mer. Även om man nu kan höra och läsa vittnesmål, som också talar tydligt om tro och förtröstan, kan man väl ändå knappast fatta hur de kände sig själva?
Bland det första som de nödställda gruvarbetarna bad om, när de fått kontakt med räddningsexpeditionen ovan jord, var ett krucifix samt statyer av jungfru Maria och deras helgon. Gruvarbetarnas särskilda skyddshelgon är den helige Laurentius, diakonen som blev martyr i 200-talets Rom. Också H.H. Påven Benedikt XVI vände sig till den helige Laurentius med bön om dennes förbön.
I och med den lyckliga upplösningen av dramat blev räddningsexpeditionen och de överlevande gruvarbetarnas vittnesbörd till en glädjestund för de fattiga - Guds fattiga - över hela världen. I samband med sitt martyrium år 258 hade den helige Laurentius, som vid Påven Sixtus martyrium ställts inför ultimatum av stadens prefekt att överlämna Kyrkans alla rikedomar inom tre dagar, "överlämnat" till förföljaren inte några världsliga rikedomar utan just Guds fattiga sjuka och tiggare, med orden: se, här är Kyrkans rikedomar!
Oavsett vad ateistiska förståsigpåare må säga om överdriven mediebevakning framstår räddningen av de 33 gruvarbetarna som en nåderik seger för varje betraktare bland de enkla och fattiga. Många har blivit bönhörda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar