Minnen med heliga Katarina av Siena

Idag firas heliga Katarina av Siena över hela den världsvida Kyrkan. Hennes spiritualitet hör till det som kan locka sökande människor till Jesus Kristus ännu århundraden sedan medeltidens andliga glansperiod. Bildspråk och innerlig förening med Kristus Själv utmärker denna kvinnliga förebedjerska. Säkert kan hon uttverka många mirakel också för dagens svenskar. Bara man ville väcka den nutida dövstumma tanken och närma sig Livet...

Hittade följande passus i nyligen återfunnen bortstuvad resedagbok från våren 2007: Sedan gick vi 100 meter bort till den stora kyrkan San Domenico och vistades där i drygt en halvtimme. Här finns heliga Katarina av Sienas bevarade huvud (relik) och vi stannade där naturligtvis. Det var här hon avlade sina ordenslöften och jag tror även att hon döptes här. Köpte ett par ikoner i kyrkans butik och en bok och en medaljong.

Boken som omnämndes var den ingående redogörelsen för helgonets liv, Legenda Major, författad av hennes lärde vän och biktfader, dominikanpatern Raymond av Capua. En tid efter hemkomsten lästes den med förnyat intresse. Efter att ha vistats de där korta timmarna på "hennes mark" kändes historien ännu lite närmare.

Passar på här att länka till en suveränt utformad amerikansk pod-serie, med synnerligen hörvärda introduktioner utformade av dominikanpater Thomas McDermott. I den lättlyssnade serien presenteras både hennes bakgrund och relationen till den ovan nämnde biktfadern. https://www.discerninghearts.com/catholic-podcasts/scs1-introduction-childhood-st-catherine-of-siena-with-fr-thomas-mcdermott-o-p/

(Bilden som togs vid dagbokstillfället visar gotiska katedralen i Siena, inte dominikanernas kyrka.)

Den belgiska katolicismens egenart

Få popkulturgestalter har fascinerat mig mer än Tintin. I unga år var jag fullständigt stormförtjust i hela saken: de oerhört välgjorda teckningarna i underbar färgsättning, realismen och den äventyrliga fiktionen i lysande sammandrag, den intressanta raka "journalistiska" dialogen (om än speglad som rent ideal och påhittad) och inte minst de rikliga inslagen av drastisk humor. Uppbygglig underhållning, tämligen spännande läsning, och makalöst om man såg till formell kvalitet!

Som vuxen har jag samma känsla. Nu läser jag gärna själva serierna igen, fast helst med långa mellanrum, och minst lika gärna en artikel eller bok om upphovsmannen bakom. Signaturen Hergé är en beundransvärd man. Till egenskaper i personligheten hörde såväl perfektionism som plikttrogenhet. Få om ens någon besatt en liknande talang, och han utvecklade hela det legendariska serieverket från start till mål. Resultatet blev komplett, en oöverträffad succé. Till priset av problematiska relationer, ekonomiska bekymmer, ruinerad hälsa, och på sikt - efterhängset i samtiden - ett och annat obesvarat frågetecken till det senare eftermälet (karaktärsmord i pressbilden, anklagelser om fascism och rasism, och annat i samma anda i den torftigt pk-baserade nidbildsportföljen under socialismens skugga).

Som barn, ungdom och ung vuxen var han aktiv scout och praktiserande katolik. Senare allt mindre. Arbetet tog all tid och intresse. Några otrohetsaffärer fanns med i bilden. Karriären blev kantad av episoder med dunkel frånvaro. Svår utbrändhet eller depression följde på relativt känsliga arbetsvillkor, extremt krävande arbetstempo, oavbrutet originellt idéskapande och effektivt genomförande. Mästerverket inbegrep mycket intensiva långa arbetspass under lång tid.

Enligt vissa spekulationer skulle Hergé/Georges Remi haft någon relation till kungahuset av alldeles särskilt slag. Besöken hos kungen i exil var intimt vänskapliga. Men i allmänhet framstod han främst till det yttre som en ganska vanlig liberalt konservativ, borgerlig konstnär, som utmärkte sig enbart genom sina speciella unika talanger; bara dessa i sig befanns emellertid på en uppenbart eminent nivå, ordentligt utöver det vanliga. Den katolska tidningsmiljö han arbetade i vid höjdpunkten av sitt yrkesliv stod på fast grund som traditionellt belgisk, katolsk i allt det generella och starkt nationalistisk i en allmänt patriotisk mening.

Efterkrigstidens Belgien blev ett land på sätt och vis fjärran från den tidigare delvis svarta kolonialhistorien. Alltjämt var landet präglat av en religiös egenart, först och främst i form av genomgripande starkt levande katolicism ännu väl utbredd i samhällets sociala liv. Åtminstone var det ofta märkbart strax under ytan, och kanske utmärkande såsom något av en stolt kvarleva i en efterhand alltmer sekulariserad omvärld. Hergé blev en mycket rik och även högt ansedd man tack vare den otroliga kvalitén i sitt livsverk. I senare delen av sitt liv samlade han på dyrbar modern konst och åt middagar på de finaste gourmetrestauranger.

Den första biografi som jag läst (omslaget på bilden ovan) skrevs av en fransk journalist. Efter den har jag nyligen köpt ytterligare två, utvalda utifrån noggrann granskning av recensioner på nätet. Båda lär utan vidare kunna identifieras som "bland de bättre" av dem som tryckts: Hergé Son of Tintin av Benoît Peeters (The John Hopkins University Press, 2012) och Tintin Hergé & His Creation av Harry Thompson (John Murray, 1991). Snart nog och framgent blir det förhoppningsvis mera tid till att få läsa vidare, och även återvända ånyo till serieoriginalen. En gång gav de upplevelser av enastående art!

General Longstreets heder (lycka och välgång)

Ett av mina favoritcitat kring det amerikanska inbördeskriget är en fyndig historikers omdöme som beskriver den store krigshjälten generallöjtnant Longstreet, en av Sydstaternas främsta befälhavare och viss tid en av ÖB Robert E. Lees närmaste män. Citatet är en talande formulering som hör till de mer komiska för den annars naturligt bistra kategorin postum dödsruna: "Corps commander James Longstreet made three mistakes that have denied him his deserved place in Southern posterity: He argued with Lee at Gettysburg, he was right, and he became a Republican."

Med andra ord: i Sydstaterna var mastermind Lee oantastligt fullkomlig, till och med vid de allra mest komplexa momenten på högsta nivån runt en av krigets vändpunkter (där även de främsta bland militäranalytiker med starka argument i eftervärldens fördelaktiga översikt givetvis kunnat se fina nyanser i flera riktningar enligt regeln "därom tvista de lärde") och, dessutom, i dessa trakter höll man sig till traditionen att vara Demokrat, till och med efter svikna löftens störda ideal och oavsett hur läget kom att förändras.

I kriget innehade han en viktig roll i flera av de mest betydelsefulla operationer som gjordes över huvud taget (slagen vid Bull Run, Antietam, Gettysburg, Wilderness, m.fl.).

Vad mera var: denne store hedersman tog långt senare ett livsavgörande beslut och blev, som 56-åring, katolsk konvertit! Upptagen i katolska Kyrkans fulla gemenskap i New Orleans av ingen annan än Fader Abram Ryan, firad Poet-Priest of the South (Poet Laureate of the Confederacy).

Den högt begåvade strategen James Longstreet, född 1821, var vid sin död 1904 den siste överlevande av alla de legendariska systatsofficererna i generalstabens högsta kommando.

Sent i livet, som änkeman, gifte han sig en andra gång - nu katolskt (han hade tidigare varit anglikan) sakramentalt - med en mycket yngre kvinna. Denna kvinna var verkligen någon alldeles extra enastående. Bland myckat annat som visat hennes starka tro och driv finns flera utmärkelser som säger en hel del i sig självt.

Katoliken Helen Dortch (Helen Dortch Longstreet) blev den första kvinnan att verka som assistant State Librarian, biträdande chefsbibliotekarie i Georgia, där hon även fick igenom en lag som öppnade det högsta ämbetet för kvinnor (1896) samt, efter en stark och uthållig konservativ insats mot politisk korruption, därtill första kvinna att få porträtt upphängt i tavelgalleriet i State Capitol i samma delstat (1947).

Här har vi med andra ord ett äkta par som verkligen kunde inspirera katoliker inom de konservativa lägren av alla färger. Smeknamnet för denna kvinna, som generalen måste fått sig inom synhåll som en skänk av alldeles särskild nåd, var verkligt passande: "The Fighting Lady".

Artikel om detta par finns även här: https://catholicstand.com/general-longstreet-catholic-convert-husband-fighting-lady/

Tillägg: Filmen "Gettysburg" tips som klart sevärd med tanke på huvudroller. Där spelades Longstreet klockrent av Tom Berenger, som för övrigt själv är uppfostrad som katolik i en familj av irländsk börd i Chicago. Följande står att läsa på Internet Movie Database. "Berenger's interest in Civil War history has led him to collect on and research the Civil War era in his personal life as well. One of his favorite roles was as Lt. General James Longstreet in Gettysburg (1993)."

(Bilden ovan: Ken Burns monumentala tv-dokumentär om inbördeskriget, med högsta tittarsiffrorna någonsin när den kom, finns både som dvd - hela serien i restored version - och i bokform som komplement.)

Skönhetens fara

Estetiken som riskzon. När jag tänker på skönhet är det nog oftast det visuella. Former och färger, uttryck, känsla, en riktning eller horisont. Bildmässigt kan det vara vanskligt att ens försöka urskilja formmässigt värde som giltigt, att självsvåldigt dela av rent från orent, klumpigt från vackert, eller "lagom" från "för mycket".

Inom poesin tycks grundligt fasta gränser närmast överskridas enligt norm. Till och med klassisk poesi speglar ofta en vision eller dröm, i någon mån en obeskrivbar längtan hos den kontemplerande poeten likväl som hos läsaren. Något som anats i det synliga, men inte kan begripas eller fångas i dess helhet. Ett tecken på något utöver det yttre och vanliga, bokstavens eller bildens dolda skatt.

Så dit jag vill komma med tanken på fara är möjligen någonstans nära det genuina, intressanta, spännande. Till rätt sida kärlekslagen i tvister mellan tystnad och tal. Friska excesser av känslor inom ramen för det enklaste.

Kanske något andligt och mänskligt i samma verk. Som delar av ett panorama. Skönhet i ordning utan att fixeras, färgen fångad i inget annat system än något ytterst personligt.

Obegripliga meningar ovan men å andra sidan är hela den sak som jag ville försöka att beskriva obeskrivlig.

Bergman och Allen och katolska karikatyrer

Katolska frågor på filmduken. Temat har varit uppe tidigare. De senaste månaderna har jag bland annat börjat se igenom två omfattande dvd-boxar "samlade verk". Ingmar Bergman respektive Woody Allen. Den senare, långt efter att filmerna prisades, sedd med ett synnerligen smakfilat anseende som en fond efter diverse oetisk problematik i sitt privatliv. Den förre, trots 100-årsjubileum nyligen, relativt bortglömd till och med för svensk publik yngre än 70-talister.

Inte de lättaste regissörer att ta sig an ur ett religiöst perspektiv. Men existensiella frågor har ändå genomgående varit legio, hos båda. Vadan av katolska inslag i dessa icke-katolikers verk då? Inte mycket kanhända. Fast här och där kan man åtminstone tangera något, ett slagts intellektuellt eller allmänmänskligt intresse för avgörande livsfrågor, som i sin tur åtminstone närmar sig det katolska på lite avstånd. Åtskilliga repliker kommer också i närheten av ironisk eller satirisk udd mot religiösa hycklerier, ibland till och med personligt beskrivna erfarenheter hos olika karaktärer om än ofta som karikatyr.

Om någon filmvetare skulle ha funderat i samma banor, att dessa regissörer i själva verket tycks ha varit verklig intresserade av det katolska (även om de inte gick vidare med dessa frågor för egen del) som en sorts okänd komponent i ett sökande efter livets mening, skulle jag gärna höra hur han eller hon tänker nu "i historiska backspegeln" omkring det.

I Allens filmer om rika liberala innerstadsmänniskor, ofta upptagna av psykoanalys och egna minst sagt invecklade otrohetsrelationer, finns ibland vissa kontrasterande "landmärken" inflikat, där en katolsk grundtanke liksom prövas, visserligen för att kanske redan i nästa ögonblick förkastas men då och då också som en mer påtaglig fråga, vars fortsättning är något som lämnas öppet såväl i filmens handling som till reflektioner för betraktaren av densamma. Möjligen är det dock så att jag själv lite grand överbetonar dessa korta sporadiska inslag, enbart för att jag helt enkelt varje gång ser dem som något av överraskning (regissören är ju inte kristen och flertalet karaktärer i filmerna hör till det judiska New York).

Är det egentligen annars någon betydande skillnad beträffande själva utmaningen, i konkreta katolska teman respektive i den moderna sekulariserade livsåskådningen som de båda regissörerna skildrar överlag? Om man ser till de etisk-moraliska aspekterna i sig, vilket ju ofta är vad både Allens och Bergmans laborerar med, ser man människor ställda inför avgörande val av något slag. När en av filmernas rollfigurer ställer sig frågor om rätt och fel, vilket stundtals nästan utgör något av filmens centrala moment vid sidan av de mera uppenbara flödena av snabba dialoger med humor och romans, typiska inslag i bådas verk, kan man möjligen ana att en viss grunddel av katolsk lära - i egenskapen "det som han eller hon - och vi alla - måste förhålla sig till" - åtminstone engagerat tanken i samband med manusarbetet.

Den mest drastiska (och udda) bilden av en katolik som jag sett hittills, är nog den karaktär som hals över huvud plötsligt rusar ut ur sin bil när den gamle professorn stannat vid vägen i Smultronstället. Kunde inte Bergman i det fallet ha läst något kontrastrikt av Sven Stolpe, och sedan drivit karaktärisering av rollfiguren in absurdum!? Bara spontana funderingar och troligtvis alldeles osannolika longshots från min sida (och givetvis absolut inte så att den överdrivna andan skulle vara Stolpe själv lik!). Något som annars saknas i de flesta filmer som görs kommer tyvärr inte heller fram i några av de här alstren. Hur som helst känns filmboxarna alla avigsidor oaktat definitivt sevärda, också ett antal decennier efter innehållets tillkomst.

Tio år

Just-nu-idag är det exakt tio år sedan de första inläggen postades på den här bloggen, som nu legat vilande under ett flertal år. Finns det något skäl till att återuppta skrivandet här?

Eftersom blogglandskapen förändras, och allt fler numera söker sig till andra sidor än just bloggar, är jag tämligen villrådig (jo, eller njae...). Den här korta posten kan ses som ett planlöst undrande, utvält till den eventuella fåtaliga skara som möjligen ännu tar sig en titt på sidan vid något tillfälle.

Om det mot förmodan skulle vara läge att fortsätta med nya inlägg, skulle det då även framöver mest handla om Kyrkan? Mindre eller större underströmmar, speglat i diverse aktuella händelser kring henne? Eller hellre något annat perspektiv och mera personligt färgat? Dagboksliknande noteringar? Frågeställningar på tvärs?

Tills vidare får sidan vara kvar så som den ser ut. Reflektioner från tiden 2010-2015, med fokus främst på de första åren. Ingen given tidsram trots att den nuvarande alltså faktiskt "råkat bli" 2010-2020. Om det ändå kommer att dyka upp nya inlägg, då kanske upplägget ger sig självt. Innan dess tillönskas läsaren god fortsättning. Pax et bonum!

Biskopar möts kring äktenskap och familj

Inför den kommande familjesynoden i oktober, då ett stort antal biskopar samlas på initiativ av Helige Fadern, står åter den ”nya evangelisationen” i fokus. Äktenskap och familjeliv i pastorala perspektiv är det angelägna ämnet för synoden i Rom.

Syftet är att belysa rikedomen och den sanna glädjen i det kristna äktenskapet, inte minst för att erövra den unga generationens tillit i fråga om äktenskap och hjälpa de unga att se dess unika värde. De problem som är förknippade med separationer och de strikta regler som gäller i samband med detta gör att många tycks ha svårt att förstå hur det praktiskt skulle vara möjligt att binda sig till att leva i livslångt äktenskap enligt Kyrkans lära.

De separerade makar som senare "gift om sig" (med någon annan) är utestängda från den heliga kommunionen, vilket innebär att det inte bara finns glädje utan också stor sorg förknippad med mottagandet av sakramenten. Många katoliker som följer nyhetsrapporteringen kring synoden är nu oroliga att liberala ”protestantiska tankegångar” istället ska leda till avvikelser från Kyrkans lära.

Raymond Leo Burke, en konservativ amerikansk kardinal, är en av dem som uttryckt oro för att Kyrkans röst ska uppfattas som ambivalent. Walter Kasper, den liberale kardinalen från Tyskland, hör till dem som uttalat sig i ordalag som ifrågasatt tradition och tolkning av äktenskapets giltighet. Påven Franciskus varje ord i samband med synodens officiella uttalanden kommer att uppmärksammas noga i massmedia. Dessvärre får vi nog också lov att räkna med oräkneliga misstolkningar.

(Bilden ovan är exempel på en typ av vass satir som numera ofta förekommer på nätet.)

et lux perpetua luceat eis

Mästerlig förklaring av innebörden i ett requiem (se länk).

Sorgen. Skräcken. Ovissheten.

De döda ber om ljus. De kan inte längre "hjälpa sig själva". Men vi kan hjälpa dem genom att be för dem...

Purgatoriet är långtifrån smärtfritt, så varför ber vi inte mer för varandra och för dem som gått före?

Hela november månad är tillägnad de arma själarna i skärselden.

https://www.youtube.com/watch?v=Lre77k0WMWA

(klistra in adressen om länken ej fungerar direkt, eller sök på "Riccardo Muti" + "Cherubini" på YouTube, se träffen från NoelMorrisProds)

Påven Franciskus vittnar om nytt hopp - många frågor står öppna

Habemus Papam… ”och VILKEN påve!”. De första reaktionerna och kommentarerna efter valet av den fromme Jorge Mario Bergoglio som Petri efterträdare präglades av förvåning och frågor, lättnad och glädje. Efter en första smekmånad med världens media förefaller Påven Franciskus ha ett fortsatt gott förhållande till pressen och ett nytt sätt att föra ut Kyrkans budskap tycks vara på väg. Det oväntade i valet var kanske inte så oväntat när allt kommer omkring. H.H. Franciskus stämmer in väl på den profil som kardinalerna sökte: en Påve som kan vara ”förnyare” samtidigt som han är fast förankrad i Kyrkans tro och evangeliets sanning. Vad händer nu? Vilka vägar öppnas för den ”nya evangelisationen”, den vittnesbörd och förkunnelse som vill nå alla dem som ännu inte ser den korsfäste Kristus som den enda Vägen? Kommer Latinamerikas många unga att ge Kyrkan ett nytt ansikte? Blir det någon försoning med de av Kyrkans traditionalister som befinner sig i schism? Jesuiten Franciskus har visat en personlig stil av enkelhet och öppenhet som mötts av positiv respons på många håll, såväl inom som utom Kyrkans synliga gemenskap. Det verkar hoppfullt, samtidigt som en hel del svårigheter är att vänta på flera områden. Frågorna är legio och förväntningarna är stora. Bland de budskap om evangeliets aktualitet som hittills betonats anas både den omtalade lärdom som hör jesuitorden till och en pastoral omsorg för de fattiga och sårade. Den marianske Påven har predikat om människans broderskap och Guds Barmhärtighet på ett sätt som pekar på Kyrkans förnyelse och får många att känna ett glädjefullt hopp. Må Gud rikligen välsigna Guds tjänares tjänare. Be för vår Helige Fader Franciskus!

Polen vid vägs ände

Få om ens något av Europas länder har en lika säregen blandning av ljus och mörker i sin egen historia som Polen. Efter förra årets flygkatastrof vid Katyn, då större delen av landets statsledning dog en plötslig död, försattes landet åter i sorg. Solidaritetrörelsens ljus som ledde till frihet och 90-talets nya tider och ekonomi hade gjort förändring till en etablerad möjlighet. I ett slag kom en kall vind av olycka och tragedi tillbaka. Därefter, nu i höst, tycks den märkliga historien och den skarpa kontrasten mellan gott och ont alltjämt prägla tillvaron för Polens folk. För tillfället höljs politiken i en dunkel gråzon. Bara någon vecka innan polackerna för första gången kunde fira salige Johannes Paulus II i den romerska liturgin (22 oktober) visade valresultatet en dyster, nedåtgående spiral. Trots all tro, hopp och kärlek som regnat över Polen har man nu gjort ett annat vägval. Kyrkans hängivna folk har blivit en minoritet i "världens mest katolska land". Om historien upprepar sig i form av mera mörker eller om Polen kan stå emot den liberala agendan är en öppen fråga. En annan fråga inställer sig tyvärr också: Men vem bryr sig?

Påven i Tyskland

Påven Benedikt XVI:s besök i sitt hemland Tyskland, 22-25 september, var ett möte med den sekulariserade världen av idag och en mission som innehöll flera intressanta tal. I den italienska tidningen l´Espressos webbtidning om kyrkan finns läsvärda översättningar till engelska: http://chiesa.espresso.repubblica.it/bdc4.html?eng=y
Problemet med att tala om tro i en kallsinnig värld blev en utmaning som antogs med gott mod. Andra artiklar och tal på svenska kan man läsa på http://katobs.se

Mer än tusen års historia - i hundra dokument

Just nu förbereds en synnerligen intressant utställning i Rom. Ett urval om 100 unika dokument ur Vatikanens sk hemliga arkiv kommer att visas på museet vid Capitolium från och med februari 2012, i Palazzo dei Conservatori. Den stora utställningen är ett sätt att erbjuda romarna och tillresta besökare en innehållsrik lektion i kyrkans - och världens - historia.

Bland de dokument som ska belysa historien saknas varken tvistemål eller diplomati: brevet från år 1245 som avsatte kejsaren Fredrik II, engelska parlamentets skrivelse till påven Clemens VII år 1530, berömda rader från rättegången för Galileo Galilei, ett 1600-talsbrev skrivet på silke från Kinas kejsarinna till dåvarande påven Innocentius X och ett 1800-talsbrev skrivet på björkbark från amerikanska indianer till påven Leo XIII. Samtliga dokument visas inte bara upp som de värdefulla kunskapskällor de är i sig själva, utan sätts också in i sina historiska, kulturella sammanhang och lyfts fram med modern museiteknik och multimedia.

Vid en presskonferens nyligen framförde Vatikanstatens statssekreterare Tarcisio Bertone förhoppningen att utställningen blir någonting alldeles extra, en lärorik och inspirerande upplevelse för många besökare, något man lämnar med en känsla av "beundran och tacksamhet". I bästa fall kan de utställda dokumenten, och inte minst beskrivningen av deras kontext, väcka tankar och leda en och annan till såväl fördjupad kunskap som ökad solidaritet, det gemensamma bästa: "The cultural context never fails to overcome commonplaces or polemics; a deeper examination of history makes people more sensitive in the search, first for the truth and then, for the common good".

Att utställningen placeras utanför Vatikanstaten är ett medvetet val, den pedagogiska ansatsen och öppenheten sträcker sig påtagligt utåt till alla intresserade.

Kardinal Raffaele Farina, chefsarkivarie och chefsbibliotekarie över samlingarna, menar att dokumenten - som det urval det är - kommer att klargöra Vatikanarkivens möjlighet att spegla såväl Kyrkan som världen: "They (=arkiven) will be revealed as a cultural environment, as a fascinating evocation of the memory of our past, of the past of the Church and of empires, kingdoms, duchies and republics".

Vatikanens "hemliga" arkiv har varit öppna för forskning alltsedan början av 1600-talet. De dokument som kommer att visas upp sträcker sig från arkivbildningens äldsta tid, 800-talet fram till nutid. ”Lux in Arcana: the Vatican Secret Archives revealed” är namnet på utställningen, vars hemsida man hittar på följande adress: www.luxinarcana.org. Lux betyder ljus, medan ordet Arcana är svårare att översätta. Enligt biskop Sergio Pagano, prefekt för Vatikanarkiven, är det ett ord som inte bara betyder ”hemlig” eller ”mysterium” utan har att göra med en verklighet som ”nås genom erfarenhet”. Utställningen måste helt enkelt ses!

Jesuiter säljer historisk bok för 9 miljoner pund

Vatikanradion rapporterade häromdagen nyheten om att Jesuitorden i England sålt en riktig dyrgrip till bok:

"(16.08.11) Jesuiterna har sålt det historiska ”Cuthbertevangeliet” – som anses vara den äldsta intakta boken som har producerats i Europa - till The British Library för 9 miljoner pund. The Catholic Herald rapporterar att Jesuitordens brittiska provins gick med på att sälja den anglosaxiska boken från 600talet för att samla in pengar för att återställa en historisk kyrka och betala för socialt arbete i London och Glasgow i Skottland.

Boken som är en latinsk översättning av Johannesevangeliet i fickformat, hittades inne den Helige Cuthberts kista, biskopen av Lindisfarne, när helgonets grav öppnades år 1104. Experter tror att manuskriptet placerades inne i kistan vid eremitens död år 687. Fader Kevin Fox, talesman för de brittiska Jesuiterna, offentliggjorde försäljningen av evangeliet förra månaden. I uttalandet sade han att evangeliet producerades av munkar i Wearmouth-Jarrow i nordöstra England.

Pengarna från försäljningen som organiserades av auktionshuset Christies, kommer att användas till att finansiera Jesuiternas skolor i London och Glasgow, betala för en ny skola som ska grundas i Afrika och betala för restaureringen av en 18ootals kyrka i Lancashire, i England.

Cuthbertevangeliet beskrevs av The British Library som ett "vackert arbetade som har kvar dess ursprungliga röda skinnband som är i utmärkt skick". Biblioteket sade att det är "det enda överlevande manuskriptet från denna avgörande period i brittisk historia som har kvar sitt ursprungliga utseende".

Evangeliet begravdes tillsammans med den Helige Cuthbert efter hans död på ön Lindisfarne utanför nordöstra Englands kust. Hans kista fördes till närliggande Durham eftersom hans kommunitet försökte fly från kustens vikingaräder. Hans grav blev senare en pilgrimsort.

Evangeliet upptäcktes när den Helige Cuthberts kista öppnades 400 år efter hans död under invigningen av ett kapell till hans ära i Durhams katedral. Den förvarades i katedralen tills kung Henrik VIII upplöste klostren under reformationen och evangeliet blev då en del av en privat samling år 1540. Under 1700talet, ägdes boken av The 3rd earl of Lichfield som gav den till prästen Thomas Phillips, som i sin tur presenterade den till jesuiterna 1769."

Maria hyllas ännu i Polen

Nyss hemkommen från en nio dagars pilgrimsresa i Polen är det några tankar kring himmelens drottning Maria som särkilt dröjer sig kvar. Varför är det så stark kontrast mellan Sverige och Polen i samhällets och kyrkans liv? I Polen sjunger församlingen som om det vore stor högtid också i vardagskvällarnas Mässa. Den heliga jungfrun Maria är ständigt närvarande i många människors vardagsliv.

Bröderna i den helige fader Kolbes klosterstad Niepokalanow blev till och med kända för att alltid hälsa varandra med att säga "Maria" när de möttes. På klostrets kyrkogård såg vi att varje man bland de hundratals gravarna hade namnet Maria som sitt eget, inskrivet på gravstenar formade med bokstäverna M och A, först och sist i Marias namn.

I de största pilgrimsorterna, Jasna Gora i Czestochowa och Kalwarii Zebrzydowskiej, samlas tusentals troende varje dag. Deras böner lyfts fram med trons iver och med kraft. Himmelens drottning vördas och får en hedersplats också på jorden. Samtidigt som vi i Sverige i maj månad hälsar Maria som "drottning över Nordens land" i fullt medvetande om att hon inte längre får mycket kärlek av vare sig makthavare eller folk...

Vad det beror på är höljt i dunkel. En av de tankar som slår mig är att samhället och kyrkan blivit beroende av varandra, eller möjligen att kyrkan gjort sig beroende av samhället. Utan Maria och utan tanke på Gud blir ett land fattigt, alldeles oavsett dess framgång i form av ekonomisk välfärd.

Andens sju gåvor i sång och läsning

En av de vackraste bönerna till den Helige Ande i Pingstnovenan är Veni, creátor Spiritus. I våra psalmböcker har den fått en svensk språkdräkt som står sig väl. De tre första verserna lyder sålunda:

Kom, Skaparande, med din tröst,
din boning tag i våra bröst.
Sänd riklig nåd från höjden ned
och oss för himmelen bered.

Du Tröstare och Ordets tolk,
Guds nådeskänk till jordens folk,
du själens balsam underbar,
du kärleks källa, evigt klar.

Med dina goda gåvor sju
Guds nådeverk fullbordar du.
Du lär med skilda tungors ljud
all världens folk att prisa Gud.

De sju gåvor som nämns är vishet, förstånd, råd, styrka, insikt, Gudsdyrkan och Gudsfruktan. I Katolska Kyrkans Katekes hittar man kommentar om gåvornas betydelse i text nr 1831: "De fullbordar och för till sin fulländning dygderna hos dem som tar emot Andens gåvor. De gör de troende benägna att beredvilligt lyda impulserna från Gud."

Dygderna och gåvorna leder till Jesu Hjärta. Var och en som vill lyssna till Andens röst måste rannsaka sitt samvete. Är det sant att Gud är långt borta från mig, eller är det snarare jag som vill vara långt borta från Gud? Svaret på frågan avslöjar om du är på rätt väg eller inte.

Kyrkan väntar på varje människa och vill alltid erbjuda vägledning och hjälp till omvändelse, för den som ber henne om hjälp. Men hon tvingar ingen att följa utan "gråter med dem som gråter". Därför gläds hon också desto mer med alla dem som gärna velat och vill ta emot dessa gåvor!

Our Lady of Perpetual Help

Maj månad är Marias månad i hela den världsvida Kyrkan. Ett enkelt men fint sätt att vörda Guds moder, för den som vill ge henne en väl paketerad "bukett" av böner, kunde vara att en stund innan varje rosenkrans, eller efter, meditera över en vacker Mariabild.

Our Lady of Perpetual Succour eller Our Lady of Perpetual Help (bilden), på svenska Vår Fru av den ständiga hjälpen, är en av de mest distingerade och talande ikoner man kan hitta. Lär dig något om den prisade ikonens budskap och läs den spännande historien om hur den försvann och kom tillbaka, sammanfattat på sju språk inklusive engelska på Redemptoristordens hemsida:

http://www.cssr.com/english/whoarewe/iconstory.shtml
http://www.cssr.com/english/whoarewe/iconmessage.shtml

Helige Pius V ledde Kyrkan till renhet och enhet

Att Kyrkan till följd av renässans och "reformation" hade en svår tid vid medeltidens slut och närmast därefter, är väl närmast ett understatement. Att Tridentinska konciliet, 1545-1563, fick enorm betydelse och lade grunden för århundranden framåt, är lika tydligt.

Bland dem som ledde Kyrkan rätt, efter många felsteg, fanns både enkla och lärda män. Vägen från renässans och splittring till renhet och enhet var kantad av stora svårigheter, men just därför en spännande tid att studera. En vägvisade framför andra blev den år 1566 nyvalde Påven Pius V, Michele Ghislieri.

Som Kyrkans överhuvud behöll han sin dominikanska ordensdräkt i vitt (sedan dess är varje Påve klädd i vitt) och i sitt första dekret bestämde han, att de pengar som var avsedda för att fira hans kröning istället skulle delas ut till de fattiga. Av största vikt var Pius V:s liturgiska reform och dess Romanska missale har präglat firandet av den heliga Mässan alltsedan denna tid, även om 1960-talets förändringar på flera sätt brutit med traditionen. Läs gärna mer om den helgonförklarade Pius V och konciliet i Trent på Catholic Encyclopedia, se länk till vänster!

Den store reformpåven dog den 1 maj 1572 och firas av Kyrkan den 30 april. Förutom liturgin och tillämpandet av Trent-konciliets bestämmelser blev han även känd för sin insats i storpolitiken för att samla de europeiska länderna i försvar mot den turkiska krigsmakten. Den vackra målningen ovan är gjord av El Greco.

Levande vatten

Vår förening med Kristi död och uppståndelse genom dopets sakrament (Kolosserbrevet 2:12) bildar utgångspunkt i Påvens fastebudskap för 2011.

Påven inleder med att tala om fastan som en "ytterst värdefull och viktig liturgisk tid".
I fastetidens evangelietexter möter vi Herren i starka scener: frestelen i öknen, Kristi förklaring, mötet med samariska kvinnan vid Sykars brunn, den blindfödde mannen, uppväckelsen av den döde Lasarus. I fastebudskapet talas om såväl vägen som målet. Meningen med vårt liv belyses i starkt ljus av Evangeliet och när vi låter oss "indränkas" i Kristi död och liv, som vi gjorts delaktiga i genom dopet, så rörs vi till att "befria våra hjärtan varje dag från bördan av det materiella, från en självcentrerad relation med ´världen´ som utarmar oss och hindrar oss att vara tillgängliga och öppna för Gud och vår nästa". Målet är att nå det eviga livet med Gud: "Kommunion med Kristus i detta liv förbereder oss att komma över dödens barriär, så att vi må leva i evighet med honom".

Den Helige Fadern skriver om fastetidens liturgi och Kyrkans traditionella bruk av fasta, allmosor och bön som en rik möjlighet till omvändelse och tro. Syftet med fastan, där vi inbjuds att betrakta Korsets Mysterium, är att leda oss till omvändelse. "Bara detta vatten" - det levande vatten, den Helige Ande, som Kristus ger till kvinnan vid brunnen - "kan släcka vår törst efter godhet, sanning och skönhet!".

Inte minst läsningen av Guds ord kan bli till bön, som bär frukt. "Genom att meditera och införliva Ordet i våra dagliga liv kan vi lära oss en värdefull och oersättlig form av bön. Genom att på detta sätt lyssna noga till hur Gud talar till våra hjärtan, ger vi näring åt den trons resa som började den dag då vi döptes".

Med Guds nåd kan fastetidens väg leda oss rätt, till sann personlig omvändelse. Tillsammans med hela Kyrkan är det då på ett särskilt underbart sätt som vi, i och med Påskvakans förnyelse av våra doplöften, får vara med i höjdpunkten av firandet av Påskens seger - från döden till Uppståndelsen.

Lourdes på film väcker tankar om tro

Firandet av Maria som Vår fru av Lourdes ger en bild av katolsk tro som fascinerar många. Kyrkans inre liv tar gestalt i böner, processioner, sång, i bikt och helig eukaristi. I och med filmen ”Miraklet i Lourdes” (2009) riktades ljuset i delvis ny dager in emot Kyrkans hjärta, så som det slår i en ständig puls kring grottan i Massabielle.

Hur uppfattas denna katolicism idag? Säkert på olika sätt. Intresset för det katolska är inget som alls uppmuntras genom den nya filmens påfallande brister. Filmen i sig är nämligen inte alls katolsk utan bara allmänt "utforskande", av en sekulariserad regissör från Österrike utan andra ambitioner än de rent konstnärliga. I en enda aspekt liknar den kanske ändå den klassiska Oscars-belönade Lourdesfilmen ”The Song of Bernadette” (1943), helt enkelt indirekt genom sitt rumsliga fokus: platsen Lourdes.

Några inslag av humor finns i båda filmerna(om än ytterst lite i den nya filmen som är i det närmaste kliniskt fri från just humor och värme...). Vissa skulle kanske uppfatta några roller i den nya filmen som en tragikomisk bild av ett katolskt hyckleri. Många fler skulle skratta gott åt den svartvita 40-talsfilmen, till exempel vid den dråpliga skildringen av borgmästarens bordssamtal. Här finns också en del korta scener som handlar om själva det ursprungliga undret i Lourdes, till skillnad från den nya filmen där man inte heller riktigt får veta vad som menas med miraklet i filmens titel.

Ger de fåtal kända filmer som gjorts med katolska teman en rättvis bild av katolikernas tro och liv? Olika uppfattningar, men åtminstone vad gäller The Song of Bernadette skulle jag nog hellre vilja säga ja än nej. I de båda här nämnda filmerna måste man dock förstås hålla i minnet att det inte är fråga om något slags dokumentärfilm, att det trots allt handlar bara om enstaka glimtar av det verkliga Lourdes. I den nya Miraklet i Lourdes kan man dessvärre knappast ens känna igen den verkliga platsen och där saknas inte minst den äkta glädje som präglar en sådan pilgrimsvecka som den utgår från att skildra.

Utan jämförelse är Lourdes det största pilgrimsmålet i Frankrike. Sedan länge har det också varit ett mål för skandinaver, fast de är relativt få. Om intresset ökar till följd av Jessica Hausners film återstår att se. Men det skulle inte förvåna om det snart ordnas bussresor för unga vuxna också hit. För många svenskar som varit i Taizé kan ett filmiskt eller verkligt besök i Lourdes öppna dörren till ett heligt katolskt rum, som man hittills endast betraktat från tröskeln.

Katolsk närvaro på nätet - om värdet av att vittna om trons sanning

Till den årliga världsdagen för kommunikation, på den helige Frans av Sales festdag, gjorde H.H. Benedikt XVI ett intressant utlåtande om förutsättningarna och det goda syftet med kristen närvaro på internet och de nya "sociala medierna". Under en talande rubrik - Truth, Proclamation and Authenticity of Life in the Digital Age - kunde vi ta del av en framåtblickande och öppen beskrivning av möjligheter och risker, och en uppmuntran till ansvarsfullt deltagande i den digitala kommunikationen. Mot slutet av talet/skrivelsen sammanfattar Påven sitt budskap och ger en slags vägledning till de utmaningar som möter:

"In the final analysis, the truth of Christ is the full and authentic response to that human desire for relationship, communion and meaning which is reflected in the immense popularity of social networks. Believers who bear witness to their most profound convictions greatly help prevent the web from becoming an instrument which depersonalizes people, attempts to manipulate them emotionally or allows those who are powerful to monopolize the opinions of others. On the contrary, believers encourage everyone to keep alive the eternal human questions which testify to our desire for transcendence and our longing for authentic forms of life, truly worthy of being lived. It is precisely this uniquely human spiritual yearning which inspires our quest for truth and for communion and which impels us to communicate with integrity and honesty."

Hela texten finns att läsa på Vatikanens hemsida:
http://www.vatican.va/holy_father/benedict_xvi/messages/communications/documents/hf_ben-xvi_mes_20110124_45th-world-communications-day_en.html

Julkrubban i Betlehem och Greccio

Historien om helige Franciskus framställning av den första julkrubban (av nuvarande slag) sammanfattas väl i Catholic Encyclopedia:

"Devotion to the crib is no doubt of very ancient origin; but it remained for St. Francis of Assisi to popularize it and to give to it the tangible form in which it is known at the present time. When St. Francis visited Rome in 1223, he made known to Pope Honorius III the plans he had conceived of making a scenic representation of the place of the Nativity. The pope listened gladly to the details of the project and gave it his sanction.

Leaving Rome, St. Francis arrived at Greccio on Christmas Eve, when, through the aid of his friend Giovanni Velita, he constructed a crib and grouped around it figures of the Blessed Virgin and St. Joseph, the ass, the ox, and the shepherds who came to adore the new-born Saviour. He acted as deacon at the midnight Mass. The legend relates that having sung the words of the Gospel ´and they laid him in a manger´ he knelt down to meditate briefly on the sublime mystery of the Incarnation, and there appeared in his arms a child surrounded by a brilliant light."

Må Gud välsigna firandet av Kristi Födelses högtid! Må Guds moder Maria och helige Josef vaka med Kristus över alla familjer!

Marguerites vänskap med Herren

Vid generalaudiensen den 9 november ägnade sig Påven H.H. Benedikt XVI helt åt den relativt okända kvinnliga ordenssystern Marguerite d´Oingt, den helgonförklarade fransyska som på 1200-talet ledde ett kartusiankloster och bland mycket annat skrev den första kända skriften på det provencalska språket. Att få läsa om denna kvinna i det senaste numret av L´Osseravtore Romano var en överraskning. Påvens presentation var däremot inte oväntat en handfast, klar och uppbygglig läsning.

I den spiritualitet som den högadliga och fint bildade Marguerite omfamnade fanns en ständig kontemplation inför Guds Kärlek och Kors, den frälsande Kristi Passion som ständigt vill visa oss vägen. Varje dag "läste" hon Kristi liv som genom att titta på en stängd bok i Kristi hand, och "when she had looked at it well, she began to read the book of her own conscience, which showed the falsehoods and lies of her own life". Denna "läsning" pågick med stor omsorg och trohet för att hon så småningom så skulle rena sitt eget liv att hon med Guds nåd skulle få se boken invändigt, dvs närma sig mysteriet av Guds Treenighet.

Med god hjälp av sådan bön och självrannsakan kunde också klostrets hela disciplinära yttre liv stå på fast grund. Att döma av Marguerites efterlämnade skrifter präglades hennes andliga liv inte alls av olika skeden utan fastmer av kontinuitet, då hon själv tycktes uppfatta hela livet som en "renande vandring" på väg mot målet/framåt/uppåt - till "full konfiguration" med Kristus.

Enligt Påven är helgonet ett föredöme som "invites us to meditate daily on the life of sorrow and love of Jesus and that of his mother, Mary". Genom att betrakta Kristi kärlek till oss föds styrkan och glädjen att svara med samma kärlek, "placing our life at the service of God and of others".

Chilenska gruvarbetarna sökte hjälp från ovan

Dramatiken med de instängda gruvarbetarna i Chile kunde följas av en hel värld. I mer än två månader satt de fast. Natten till den 14 oktober svensk tid var samtliga räddade, men innan dess var det länge ovisst - bara "sannolikt" - om man verkligen skulle lyckas fullt ut.

Ifall omvärlden var bekymrad måste förstås de fångna gruvarbetarna varit det desto mer. Även om man nu kan höra och läsa vittnesmål, som också talar tydligt om tro och förtröstan, kan man väl ändå knappast fatta hur de kände sig själva?

Bland det första som de nödställda gruvarbetarna bad om, när de fått kontakt med räddningsexpeditionen ovan jord, var ett krucifix samt statyer av jungfru Maria och deras helgon. Gruvarbetarnas särskilda skyddshelgon är den helige Laurentius, diakonen som blev martyr i 200-talets Rom. Också H.H. Påven Benedikt XVI vände sig till den helige Laurentius med bön om dennes förbön.

I och med den lyckliga upplösningen av dramat blev räddningsexpeditionen och de överlevande gruvarbetarnas vittnesbörd till en glädjestund för de fattiga - Guds fattiga - över hela världen. I samband med sitt martyrium år 258 hade den helige Laurentius, som vid Påven Sixtus martyrium ställts inför ultimatum av stadens prefekt att överlämna Kyrkans alla rikedomar inom tre dagar, "överlämnat" till förföljaren inte några världsliga rikedomar utan just Guds fattiga sjuka och tiggare, med orden: se, här är Kyrkans rikedomar!

Oavsett vad ateistiska förståsigpåare må säga om överdriven mediebevakning framstår räddningen av de 33 gruvarbetarna som en nåderik seger för varje betraktare bland de enkla och fattiga. Många har blivit bönhörda.

Kyrklig krishantering

På amerikanska nyhetssajten National Catholic Reporter skriver journalisten John L Allen regelbundet under rubriken "All Things Catholic". 27 augusti publicerades där en längre recension av den ännu inte översatta italienska reportageboken "Attacco a Ratzinger". Boken handlar om vår så ofta orimligt kritiserade Påve Benedikt XVI:s sk PR-problem.

I ett mer generellt avsnitt om hur sk kriser idag hanteras i media - som typiskt exempel används snedvridningen av Påvens uttalanden på vägen till Afrika 2009 - framhåller Allen två begrepp som tycks träffa huvudet på spiken. Det är två för min del helt nya begrepp, myntade av framstående mediaexperter: "crisis capitalists" (Eric Dezenhall) och "moral entrepreneurs" (Massimo Introvigne).

Enligt amerikanen Dezenhall, vars teser alltså tas in i bedömningen av boken och dess beskrivningar av den kyrkliga krishanteringen, dyker det alltid upp många aktörer när någon känd person hamnat i ett krisläge: "reporters, victims, bloggers, tweeters, plaintiffs' lawyers, regulators, legislators, non-governmental organizations, activists, short-sellers, anonymous sources, technical experts, analysts, media hounds, opportunists, and a cavalcade of amateur crisis experts".

Det handlar med andra ord om en ansenlig skara opportunister och profitörer. Beroende på omständigheter och vad frågan handlar om blir mediestormen mer eller mindre massiv. I vissa fall torde bara ett fåtal av de ovan uppräknade aktörerna vara aktiva, medan det i andra fall är de flesta med på banan samtidigt.

Att försvara sig mot ett så pass omfattande drev utan att framstå i negativ dager torde vara i det närmaste omöjligt. Kritiken som riktas mot Påven också av Allen själv ter sig därför, även om det här rör sig om ett välvilligt försök till konstruktiv kritik, inte helt och hållet rättvis. Visserligen hade flera problematiska situationer sannolikt kunnat förhindras. Å andra sidan ligger initiativet bara delvis hos den person som utsätts för mediebevakningen, varför valet av vad som skrivs - och ansvaret - nog mera borde ses som medias egna problem. Läser man Allens hela artikel framstår misstolkningarna av Påvens uttalanden långtifrån alltid till Påvens nackdel. Om media väljer att göra en skev vinkling eller en svag historieskrivning är det nog alltsom oftast media själv som misskrediteras av läsarna. En hel del av frågorna i boken och recensionen tycks i vart fall vara värda en stunds reflektion.

Marie Upptagning i Himmelen

Firandet av Marie Upptagning i Himmelen - traditionellt den 15 augusti - är en höjdpunkt. Här sammanstrålar glädjen från årets alla övriga Maria-dagar genom att festen sammanfattar vår Drottnings hela underbara liv.

Införandet av denna fest i den romerska liturgin är svårt att datera. Åtminstone sedan tidig medeltid har festen varit etablerad, och det är katolska Kyrkans högst värderade Maria-fest sedan länge.

Hymnen "Till Himmelen" talar om Marias vackra roll som ledsagarinna:

Till Himmelen jag längtar, för där är du, Maria. Min pilgrimsfärd du leder och skall min själ befria. Ref Till Himmelen jag går. Min längtan all den är. Maria, du är där och dit min själ du bär. Vart mänskobarn du bjuder att söka först Guds famn. Du stödjer oss på vägen att nå den sälla hamn. Ref. O Moder full av ömhet, så kärleksrik och blid. Till Jesus du mig bär, min kärlek och mitt liv. Ref(www.avemariapublikationer.com)

Att betrakta Maria är säkert bland det bästa vi kan göra, och om Maria blir vår förebild i allt har också vi möjlighet att hoppas på Himmelriket!